Tänk va, att ha ett barn ett barn man själv satt till världen. De knubbiga benen, de goa kinderna och den lilla söta röda munnen. De små händerna ska vi ju inte ens tala om så underbara de är med de små groparna och sättet de kreppar om ens finger så fort de får chansen. Doften ett barn har är speciell och då menar jag inte doften av kräk och bajs. Nej ett litet barn innan det tagit doft av sin omgivning och föräldrar och syskon luktar hur ska jag säg...kärlek, värme och ärlighet om mjukhet hade haft en doft så hade det luktat som en bebis gör.

Känslan av att ha detta lilla liv liggandes på sitt bröst och vetskapen om hur beroende den är av sina föräldrar och även vi av den. När ett barn föds blir genast pappan en superhjälte som skyddar det lilla barnet och mamman mot all ondska som kan dyka upp, allt från främmande tanter med whiskey röst som ska glo ner i barnvagnen med en cigg i ena handen till bilister som inte kör sakta nog förbi när de är ute på promenad. Ja pappan skulle göra vad som helst för att skydda sin lilla familj.
Till skillnad från pappan som är i ständig försvara position lever mamman är i ett "mjukt fluff" (jag var iallafall)
Inget ont i världen finns, lyckan är total och hon känner sig fullbordad med det lilla livet som klänger sig fast vid hennes bröst. Hon går stolt genom staden och ler mot alla hon möter. Livet är underbart!
Allt detta är sanning, från mig, min uppfattning.
Men verkligheten kommer tillbaka, efter de 10 dagarna föräldrarna har tillsammans innan pappan går tillbaka till jobbet lägger sig en del av "fluffet"
Man stinker svett, spya och sur bröstmjölk då det söta lilla livet aldrig (känns det som) blir nöjd. Den sover bara små stunder och man vågar inte röra sig i rädsla för att väcka den. Att duscha är inte ens att tänka på.
Pappan börja vilja få närhet igen och allt man kan tänka på är, läcker mina bröst?, kommer jag klara av ett samlag utan att kissa ner mig då jag omöjligt kan hålla tätt när jag nyser? Nej sex är verkligen inget (iaf jag) kände för.
Sen efter ungefär en månad började mamma gruppen, så mysigt att få fika och prata och dela med sig av tankar, rädslor och känslor...Jo tjo! Det ända det gjorde (för mig) var att skapa dåligt självförtroende som förälder och en ökad rädsla för allt som skulle kunna hända min skatt.
Ett evigt lipande och snyftande började...
Gör si gör så, skaffa det skaffa inte det, ge den barn mat, amma!, koka allt!! Lämna på dagis lämna inte på dagis!! Ja ni förstår, man kan hålla på hur länge som helst.
Men där hemma i sin ensamhet tillsammans med det lilla livet, just där och då fanns det inget som kunde förstöra lyckan och känslan av att vara hel och det är en underbar känsla trots allt annat som kunde få en att må skit runt omkring.

Att få barn är det största som hänt mig <3

Allas liv går lite upp och ner i olika perioder. Så gör även mitt, inget konstigt med det alls kan inte vara guld och gröna skogar för jämt. Det som är jobbigast med perioderna som inte är och inte känslomässigt är på uppåt sidan är den eviga teatern man spelar inför alla man möter, nära vänner som flyktigt. Hej! Kul och se dig, allt bra?
Hej! Ja det är bra, själv då? Säger jag och ler och gör allt för att det ska synas även i ögonen hur bra allt är...fast ändå inte.
Varför gör man så?
Jag är inte ensam, de flesta gör så.
För vad skulle den jag precis mött säga (eller jag för den delen om det var ombytta roller ) om jag helt enkelt sa,
Vet du vad, det är fan ingen höjdare. Jag skulle helst bara vilja somna och sova i några dagar och slippa allt jävla skit! Bara stämpla ut en stund liksom men fan hur är det själv?
Tror att personen skulle bli jävligt paff och antingen vända på klacken och gå eller börja garva och tro att jag skojade till det lite. Nej ibland skulle jag bara vilja få en lång kram av någon, vem som helst och som sa att det är okej, du får känna så och du behöver inte hålla uppe fasaden. Riv muren och visa hur du verkligen mår!!
Ja kanske är det lättare att ta sig upp om man faller hela vägen istället för att klamra sig fast på kanten, vad tror ni?

Ska vi alla lova oss själva att under nästa år lite oftare iallafall våga visa våra riktiga känslor istället för den där fasaden som ska lura alla till hur perfekt vårat liv är eller hur lyckliga vi alltid är?

Jag ska försöka iallafall.
Omfamna alla känslor!

Hej!
Detta är min blogg.
Jag vet inte vad den kommer innehålla från gång till annan men mycket om hur mitt liv ser ut, vilka känslor jag bär med mig och allmänt runt min vardag kommer nog fylla upp dessa sidor rätt bra.

Ja vi ses kanske då :-)